Åbo svenska socialdemokrater r.f.

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Vem tänker nu på Amazonas? 

2019 känns antagligen avlägset för många. 2020 följde med corona-panidemi, social distansering, social isolering. Plötsligt var alla del i ett socialt experiment, med dödlig utgång för vissa, och vi fick lära oss att hålla samman ett samhälle genom att hålla avstånd.
Vi har lärt oss att testa oss för smitta vid minsta symptom, och vårt samhälle har testats för sitt sätt att hantera krisen.
Men hur klarar det följande test? Håller den samhälleliga gemenskapen också för att gå ur den här krisen, om så många redan glömt den kris som föregick pandemin, och fortsatt pågå under pandemin?
Ser vi inte redan nu ytterligare drömmar om oberoende i de förhoppningar som väckts av kommande vaccineringar? En tro, och en ond sådan, att vi kunde vaccinera bort vårt beroende, och återgå till det som var? För är inte den frihet som förespeglar många i viljan att återigen kunna röra sig globalt, kopplad till en önskan om att kunna bortse från den inverkan våra handlingar har för vårt fortsatta liv på vår planet?
Hur lätt är det inte att tänka att vi förtjäna den där uppskjutna semesterresan? Och att vi nu borde göra allt för att den finska ekonomin ska återhämta sig? 

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Ansvar i relation 

Som den dialogiske filosofen Martin Buber uttryckte det, står vi alltid i relation, och inte bara till andra människor utan till allt i vår omvärld. Vi kan komma att möta t.ex. ett träd, och höra hur det tyst talar till oss som ett du. Det kan inbjuda till skydd mot regnet, ta in oss i dess famn, få oss att stilla oss inför lövens rörelser, väcka förundran och beundran i dess ståtlighet, uppmana till eftertanke, ”Tänk hur länge det stått här!” 

Bränderna i Amazonas påminde om att vi inte bara kan stå i relation till enskilda träd. Våra relationer till andra människor förutsätter att vi bryr oss om den mängd träd som samlar upp koldioxid och ger livsnödvändigt syre.
Under dagarna efter min båtresa, läser jag på om projekt som riktar in sig på återplantering av träd både i Amazonas och I Europa. I Finland finns det nog med träd, men på andra ställen står skogsarealen inte i proportion till befolkningsmängden. 

Jag minns Wales’ gröna kullar från mitt studieår. Min engelske vän som sa, ”En gång var de här kullarna täckta av skog”. Allt hänger ihop. Jag klickar på min dator. Jag köper ett par träd. Den minsta politiska handlingen är kanske en klen tröst. Men den skänker en strimma av hopp. Allting hänger ihop. 

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalkandidats Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Frihet och beroende 

De tidiga, efterkrigstida existentialistiska filosoferna, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, riktade uppmärksamhet mot den ångest människan känner då hon konfronteras inför sina livsvillkor. För dem hängde ångesten samman med insikten om att vi är fria, och oviljan att acceptera denna frihet. Att tro att vi var beroende av andra och vår omvärld sågs som tecken på ond tro, ett självbedrägeri. 

Idag borde vår ångest snarast väckas av tanken på vårt oändliga beroende av varandra. Hur vårt liv hänger samman med allt och alla. Hur våra handlingar här påverkar människor på andra sidan jorden. Hur sårbara vi blir av vår samhörighet. 

Under de senaste åren har mina studerande i moralfilosofi blivit alltmer medvetna om omöjligheten att fria sig själv från sitt ansvar i en global ekonomi. Medvetenheten smärtar. ”Var tillverkades din tröja?” ”Vem samlade ädelmetaller till din smarttelefon?” ”Vilka skador åstadkom inte palmoljan i ditt smörgåspålägg?”
Vad gör man då det inte finns något sätt att konsumera ”rätt”?
Räcker det att göra ”mindre fel”? 

Drömmar om oberoende 

I ljuset av det globala ekonomiska beroende som blivit allt starkare, finns det förstås några som ännu när nationalistiska drömmar om oberoende. Man blickar längtansfullt tillbaka på en tid då vår ekonomi var mer sluten, då vi i större mån var självförsörjande.

Dessa drömmar förblir dock lockande illusioner, en form av ond tro. Vårt samhälle är inte längre, kan inte vara, enbart vårt, efter att vi öppnat vår ekonomi och våra marknader för andra, och glatt påhejade trätt in på andras. 

T.o.m. existentialisternas betoning på frihet som det enda mänskliga kännetecknet, trots deras annorlunda kontext, börjar framstå som en form av ond tro. De blundade för att vårt ansvar aldrig enbart kan vara för oss själva. Snarare förutsätter vårt ansvar ett gensvar på och ett aktivt åtagande för de andra som vi står i relation till. 

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner” på bloggen.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Himlen brinner

Det är sen augusti 2019. Jag sitter på bakre däck på en färja på väg hem från Uppsala efter en konferens. I två dagar har jag med andra filosofer, litteraturvetare och antropologer talat om sårbart skrivande. Stockholm är bedårande vackert mot en rosa himmel. Det är solnedgång, och det är den skärgård och havsväg som jag älskat sedan tidiga tonår.
Men det är inte bara jag och skärgården. Jag och solnedgången. Det är inte heller jag och de kinesiska turister som under åren före corona pekat på globaliseringens effekter i vår närmiljö. Jag sitter som vi alla med världen i min ficka. Och världen är inte som den ska. Amazonas brinner.
Bilderna från brinnande regnskog etsas fast på mina näthinnor. De svetsas samman med min brinnande himmel. Luften är klar, men det är svårt att andas. Vad innebär det att andas när världens lungor brinner? Hur fortsätter vi andas när våra liv inte längre hålls samman?

Att tänka ångest

På de skogsbeklädda höjderna kring mig ser jag stora nybyggen. Hus på hus på strandklipporna. Det är lätt att tänka sig reklamerna för lägenheterna. Jag tänker att de riktar sig till en mer bemedlad befolkningsgrupp. ”Havsnära boende.” ”Hisnande utsikt.”
”Lev i staden mitt i naturen.”
I min sinnesstämning tar ändå andra bilder över mig. Människans övertag och exploatering av naturen. Oåterkalleliga förändringar av landskap när städer breder ut sig. Människans framfart och ödeläggelse. Människans förstörelse av sina egna livsvillkor.
Djupen i insikten är minst lika hisnande som utsikten jag föreställer mig från fönstren.
Det är lätt att fylla på med liknande bilder. Bilar i snabb takt på femfiliga motorvägar. Myller av människor, som tar upp mer och mer plats, som insekter över döda djur.
Bilderna framkallar ångest. Eller borde jag säga: Att tänka i sådana bilder är att känna ångest. För det är när sådana här bilder börjar dominera vårt tänkande, som vi inte ser vägar ut. Som avgrunder öppnar sig. Som våra liv löser upp sig i kanterna. Som allt det som är vårt liv slutar hålla ihop. Blir ohållbart.

På sitt höstmöte 28.10.2019 valde Åbo socialdemokrater ny styrelse för 2020. Kai Alajoki fortsätter som ordförande, och Gustav Wickstöm som viceordförande. Till den övriga styrelsen för Annukka Maunula, Camilla Kronqvist och Marjo Österberg.

Åbo socialdemokrater r.f.:s samtliga medlemmar kallas härmed till föreningens höstmöte måndagen den 28 oktober kl. 18.00 på Folkets hus (Eriksgatan 30, våning 4). På mötet väljs bl.a. en ny ordförande och styrelse för föreningen. Dessutom behandlas övriga stadgeenliga ärenden. Kaffeservering.

Väl mött!

Styrelsen

Alla medlemmar är varmt välkomna på föreningens vårmöte fredag 22.3 kl. 16.00 i Folkets hus, Eriksgatan 30 (4 vån.). Vi går igenom de stadgeenliga ärendena och beslutar om nya stadgar. Kaffepannan är varm, och efter mötet kl. 18 kan de som vill komma till restaurang Skolan för att lyssna på FSD:s riksdagskandidat Kyösti Kurvinen som inleder om ungas utsatthet och marginalisering.

Väl mött!

Åbo socialdemokrater r.f. valde en ny styrelse för år 2019 på sitt höstmöte i Folkets hus på tisdagen. Till ny ordförande valdes politices kandidat Kai Alajoki och till vice ordförande Gustav Wickström, som länge lett föreningen. Övriga styrelsemedlemmar är Tomi Kontkanen, Camilla Kronqvist, Annukka Maunula och Anita Tuominen.

– Tiden skriker efter ett rättvist politiskt alternativ som fungerar som motvikt till den rådande marknadsliberalismen. Vi behöver en omställning från dagens system till en hållbar, grön ekonomi där klimatet och miljön skyddas och där ingen lämnas ensam. Bland annat dessa frågor vill jag jobba med under det kommande valåret, säger blivande ordförande Kai Alajoki.

– Vi bör sträva till större jämlikhet för att undvika utbredd oro i samhället. Kampen för de mindre bemedlades rättigheter till ett anständigt liv går vidare, avrundar Gustav Wickström.

 

Mer information:

Kai Alajoki, ordförande 2019
kai.alajoki(at)gmail.com
0407758143

Gustav Wickström, vice ordförande 2019
gustav.wickstrom(at)gmail.com
0445567171

Under de senaste månaderna har jag börjat känna en smygande trötthet. Tröttheten handlar om att ständigt tilltalas som kund och konsument, och i andra fall som produkt och producent. En firma som tidigare tillverkat en dörr till vårt hus ringer enträget för att de vill följa upp hur deras produkter fungerar. Talet om uppföljning och kvalitetssäkring är förstås enbart ett sätt att få komma med ytterligare erbjudanden, ”Finns det inte mer som borde åtgärdas?” Telefonförsäljare kränger försäkringstjänster genom att framkalla olika rädslor, ”Du behöver bara ringa ett nummer om du förlorar dina bank och identitetskort.” Det dagliga förandet och hämtandet på dagis åtföljs av ett klickande där mer fokus ligger på att få igång appar på smarttelefonen än att hälsa barnet välkommet. Allt för att försäkra sig om att barnet inte tillbringar mer tid på enheten än föräldrarna betalar för. Så här långt har jag ännu inte börjat nämna hur konsument- och producentperspektivet gör sig gällande i mitt arbetsliv som forskare och hur fullständigt kommersialiserat nästan samtliga nätplatser som jag rör mig på är. Varje klick är värt något, och berättar om vårt konsumtionsbeteende.

Tröttheten uttrycker sig också i frågor om hur vi som samhälle ska förhålla oss till detta sätt att tänka på oss själva? Är det faktiskt så att den enda mening som finns i mänskligt liv är att skapa ekonomiskt värde? Finns det något jag kan göra i det offentliga där jag inte behöver misstänka att någon försöker tjäna pengar på mig?

Ett möjligt sätt att reagera på de här är att cyniskt konstatera att ”Alla bara är ute efter ens pengar”. Ett annat är att försöka sätta sig över de här sätten att definiera oss som människor och hävda att jag inte påverkas av vad andra tänker. Ett tredje alternativ är att fråga om vi som samhälle har styrka nog att sätta oss upp mot den här dominerande kund- och tjänstretoriken och återfinna, och kanske också återuppfinna andra sätt att förstå oss själva än som konsumenter?

Att välja det här alternativet, framom att lida under den trötthet jag beskriver, är att välja att tänka och handla politiskt. Politiken utgår nämligen från att det finns gemensamma intressen som angår alla i ett samhälle, och att beslutsfattandet kring det gemensamma bästa inte kan ersättas genom att vi alla som enskilda individer enbart besluter oss vad som är bäst för oss själva. Att handla politiskt går alltså stick i stäv med tanken att allt meningsfullt i samhällslivet kan mätas eller omvandlas i varor och tjänster. De regeringspartier som vill omvandla centrala samhällsfunktioner som vård, omsorg och utbildning till marknader för att göra oss till kunder på ännu fler områden, handlar i den meningen inte i politiskt intresse.

Camilla Kronqvist, styrelseledamot