Åbo svenska socialdemokrater r.f.

På sitt höstmöte 28.10.2019 valde Åbo socialdemokrater ny styrelse för 2020. Kai Alajoki fortsätter som ordförande, och Gustav Wickstöm som viceordförande. Till den övriga styrelsen för Annukka Maunula, Camilla Kronqvist och Marjo Österberg.

Åbo socialdemokrater r.f.:s samtliga medlemmar kallas härmed till föreningens höstmöte måndagen den 28 oktober kl. 18.00 på Folkets hus (Eriksgatan 30, våning 4). På mötet väljs bl.a. en ny ordförande och styrelse för föreningen. Dessutom behandlas övriga stadgeenliga ärenden. Kaffeservering.

Väl mött!

Styrelsen

Alla medlemmar är varmt välkomna på föreningens vårmöte fredag 22.3 kl. 16.00 i Folkets hus, Eriksgatan 30 (4 vån.). Vi går igenom de stadgeenliga ärendena och beslutar om nya stadgar. Kaffepannan är varm, och efter mötet kl. 18 kan de som vill komma till restaurang Skolan för att lyssna på FSD:s riksdagskandidat Kyösti Kurvinen som inleder om ungas utsatthet och marginalisering.

Väl mött!

Åbo socialdemokrater r.f. valde en ny styrelse för år 2019 på sitt höstmöte i Folkets hus på tisdagen. Till ny ordförande valdes politices kandidat Kai Alajoki och till vice ordförande Gustav Wickström, som länge lett föreningen. Övriga styrelsemedlemmar är Tomi Kontkanen, Camilla Kronqvist, Annukka Maunula och Anita Tuominen.

– Tiden skriker efter ett rättvist politiskt alternativ som fungerar som motvikt till den rådande marknadsliberalismen. Vi behöver en omställning från dagens system till en hållbar, grön ekonomi där klimatet och miljön skyddas och där ingen lämnas ensam. Bland annat dessa frågor vill jag jobba med under det kommande valåret, säger blivande ordförande Kai Alajoki.

– Vi bör sträva till större jämlikhet för att undvika utbredd oro i samhället. Kampen för de mindre bemedlades rättigheter till ett anständigt liv går vidare, avrundar Gustav Wickström.

Mer information:

Kai Alajoki, ordförande 2019
kai.alajoki(at)gmail.com
0407758143

Gustav Wickström, vice ordförande 2019
gustav.wickstrom(at)gmail.com
0445567171

Under de senaste månaderna har jag börjat känna en smygande trötthet. Tröttheten handlar om att ständigt tilltalas som kund och konsument, och i andra fall som produkt och producent. En firma som tidigare tillverkat en dörr till vårt hus ringer enträget för att de vill följa upp hur deras produkter fungerar. Talet om uppföljning och kvalitetssäkring är förstås enbart ett sätt att få komma med ytterligare erbjudanden, ”Finns det inte mer som borde åtgärdas?” Telefonförsäljare kränger försäkringstjänster genom att framkalla olika rädslor, ”Du behöver bara ringa ett nummer om du förlorar dina bank och identitetskort.” Det dagliga förandet och hämtandet på dagis åtföljs av ett klickande där mer fokus ligger på att få igång appar på smarttelefonen än att hälsa barnet välkommet. Allt för att försäkra sig om att barnet inte tillbringar mer tid på enheten än föräldrarna betalar för. Så här långt har jag ännu inte börjat nämna hur konsument- och producentperspektivet gör sig gällande i mitt arbetsliv som forskare och hur fullständigt kommersialiserat nästan samtliga nätplatser som jag rör mig på är. Varje klick är värt något, och berättar om vårt konsumtionsbeteende.

Tröttheten uttrycker sig också i frågor om hur vi som samhälle ska förhålla oss till detta sätt att tänka på oss själva? Är det faktiskt så att den enda mening som finns i mänskligt liv är att skapa ekonomiskt värde? Finns det något jag kan göra i det offentliga där jag inte behöver misstänka att någon försöker tjäna pengar på mig?

Ett möjligt sätt att reagera på de här är att cyniskt konstatera att ”Alla bara är ute efter ens pengar”. Ett annat är att försöka sätta sig över de här sätten att definiera oss som människor och hävda att jag inte påverkas av vad andra tänker. Ett tredje alternativ är att fråga om vi som samhälle har styrka nog att sätta oss upp mot den här dominerande kund- och tjänstretoriken och återfinna, och kanske också återuppfinna andra sätt att förstå oss själva än som konsumenter?

Att välja det här alternativet, framom att lida under den trötthet jag beskriver, är att välja att tänka och handla politiskt. Politiken utgår nämligen från att det finns gemensamma intressen som angår alla i ett samhälle, och att beslutsfattandet kring det gemensamma bästa inte kan ersättas genom att vi alla som enskilda individer enbart besluter oss vad som är bäst för oss själva. Att handla politiskt går alltså stick i stäv med tanken att allt meningsfullt i samhällslivet kan mätas eller omvandlas i varor och tjänster. De regeringspartier som vill omvandla centrala samhällsfunktioner som vård, omsorg och utbildning till marknader för att göra oss till kunder på ännu fler områden, handlar i den meningen inte i politiskt intresse.

Camilla Kronqvist, styrelseledamot

Social- och hälsovårdsreformen är ett politiskt projekt vars syfte är att montera ner de mest centrala delarna av den nordiska välfärdsstaten i Finland. Samlingspartiet drev igenom privatiseringen av en marknad som motsvarar ungefär 18 miljarder euro. Medan Centern fick landskapsreformen och De blå fick behålla ministerposterna.

Finland borde ha haft ett riksdagsval efter den politiska sommarteatern 2017 när Sannfinländarna tudelades. Historiens största reform som berör välfärdsstaten genomförs av en regering som saknar en demokratisk legitimitet. Riksdagsvalet i Finland genomförs med d’Hondts metod där människor röstar på både person och parti. Nu har en av grunderna för den demokratiska legitimiteten försvunnit (parti) ur regeringsbasen. Ingen har röstat på De blå som parti och de har konsekvent ett stöd på enbart 1,5 procentenheter enligt opinionsmätningarna. Regeringen består därmed av Centern och Samlingspartiet och De blå som saknar demokratisk legitimitet och politisk relevans.

Expert efter expert har klivit fram och kritiserat den planerade social- och hälsovårdsreformen. Samtidigt har det uppkommit en del frågetecken angående en del framstående regeringspolitikers och deras specialmedarbetares kopplingar till den globala hälsovårdsindustrin. Finns det en intressekonflikt här? Finland är en liten marknad med sina 5,5 miljoner människor. Finland har inte ens en effektiv livsmedelsmarknad. Så hur ska vi få en fungerande hälsovårdsmarknad? Priserna kommer förmodligen öka medan vården på svenska kan glömmas.

Svenskfinland saknar ett befolkningsunderlag i de kommande landskapen och minoriteten är bosatt geografiskt avlägset vilket förorsakar stora problem. Svenskan i Finland står inför en okänd och dyster framtid i de kommande landskapen. Hittills har Svenskfinland kunnat organisera flera saker kommunalt. Men nu kommer flera centrala kompetenser och rättigheter att försvinna från den regin. Vilken är Svenskfinlands framtid?

När lagpaketen är godkända har vi enbart tre månader på oss att organisera landskapsvalet och att förstå vad valet egentligen innebär. Hur ska vi kunna ordna ett demokratiskt hållbart val med den tidtabellen? Det här är ett stort och ohållbart demokratiproblem. Den moraliskt och etiskt rätta vägen framåt ur ett demokratiskt perspektiv är att regeringen avgår och låter finländarna bestämma sitt öde i ett riksdagsval. Finländarna måste få säga sitt om välfärdsstatens framtid. De blås bristande legitimitet och regeringens majoritet på enbart fem ledamöter är en stor demokratibrist i en fråga av denna proportion.

Tomi Kontkanen
politices magister, styrelsemedlem, Finlands svenska socialdemokrater samt Åbo socialdemokrater r.f.

Texten är publicerad på insändarspalten i HBL 22.4.2018.

Riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta kom till Åbolands svenska socialdemokratiska krets vårmöte 14.3 med en tung väska. Ur den lyfte hon upp två enorma pappersbuntar, som riksdagen nu ska ta itu med. Lagförslagen som berör införande av landskapsförvaltning omfattar tusen tättskrivna sidor, medan förslagen som gäller ändringar i social- och hälsovårdslagarna går på femhundra. Med en mycket liten majoritet i riksdagen ämnar den borgerliga regeringen i snabb takt driva genom omvälvande förändringar i hälsovården i vårt land. Under Samlingspartiets devis om ”ökad valfrihet” ska hälsovården kommersialiseras och under Centerpartiets slogan om ”utvidgad demokrati” ska vi  få val av landskapsfullmäktige. Nu gäller det att med hjälp av sakkunnig argumentation under behandlingen i riksdagen försöka bryta högerns ohemula försök att låta skillnaderna mellan rika och fattiga öka i vårt samhället. Man måste hoppas att åtminstone en del av regeringspartiernas riksdagsmän kommer att vara öppna för sakargument i debatten.

I den händelse att det verkligen blir landskapsval i höst valdes Eva-Stina Hellbom och Bo Vilander från Kimitoön, Hanna Karlsson och Kyösti Kurvinen från Pargas, samt Annukka Maunula från Åbo till kretsens kandidater i valet. Därtill nominerades Erica Helin som kretsens representant i styrelsen för Sydkustens landskapsförbund.

Bo Holmberg hävdar i en insändare (ÅU 23.3) att den tilltänkta vårdreformen skulle gynna de svaga i samhället. Det är svårt att förstå vad han grundar sitt resonemang på. Tillgången till och efterfrågan på sjukvård lämpar sig inte för en öppen marknad, där kunden utgående från tillräcklig kunskap fattar beslut om vilken vård och till vilket pris hen kan få det hen behöver. Det är ofta svårt för en sjuk människa att veta vilka undersökningar och vilken vård hon behöver.  När patienten inte förmår överblicka sin situation och sina behov är det läkarnas uppgift att se till patientens bästa, utan att snegla på eventuell egen ekonomisk vinst. Det gör också de flesta, men det finns undantag.

Jag kommer ihåg hur min far, som också var läkare, ondgjorde sig över att en psykiater i Åbo hade skaffat sig en dyr apparat till sin privata mottagning och använde den vid undersökning av så gott som varje patient. Det var en elektroencefalograf, som registrerade elektriska strömmar i hjärnan. Han lär ska ha frågat sina patienter om de nångång haft huvudvärk och lät i så fall utföra den här eeg-undersökningen för att utesluta förekomsten av hjärntumör. Det var i och för sig en ofarlig undersökning, men patienten fick betala rätt mycket för den. Han blev förmögen, men eftersom förekomsten av huvudvärk är allmän medan förekomsten av hjärntumör är sällsynt och inte alltid kan upptäckas med eeg, var hans verksamhet diskutabel.

Det är inte i samband med möte mellan läkare och patient, utan när det gäller utnyttjande av avancerad undersökningsapparatur de stora vårdbolagen kan göra betydande förtjänster. Av en kurskamrat hörde jag att han en gång vid ett av de stora bolagens läkarmöte öppet blivit tillfrågad varför han inte anlitade möjligheten att ta röntgenbilder lika ofta som hans kolleger.

Bo Holmberg framhåller att Terveystalo och Pihlajalinna är inhemska finländska företag, men underlåter att nämna att de är noterade på börsen och att de som börsbolag är öppna för köp av vem som helst, som har pengar och lust att satsa på de här bolagen. I börsbolagen är det ägarnas röst som styr bolagens verksamhet och bolagen finns till för att ägarna ska få så stor vinst som möjligt. Man kan därför inte lita på någon större fosterländskhet i deras beslut, när de planerar sin skattepolitik.

Det finns orsaker att reformera sjukvårdens organisation i vårt land, men  det får inte medföra den kommersialisering av sjukvården, som den nuvarande regeringen går in för.

Gustav Wickström

På den gamla, goda tiden kunde man hålla sin förmögenhet i händerna. I tidernas början var pengarna ludna som ekorrskinn. Sen blev de i stället bitar av metall och efter det granna pappersbitar, som var svåra att kopiera. Man visste vad man hade och var det var, när man hade trottat in sina sedlar och slantar i madrassen.

I dag är det inte mycket kvar av det här. Det som glänser som guld eller silver i mynten är ingendera, men det är i alla fall någonting att ta i. Någonting att ta fram och breda ut på köksbordet för att räkna genom och försäkra sig om att man har något som man kan betala med. De skramlar så att det hörs, när man häller dem tillbaka i plåtburken. Man somnar gott i vetskap om att man samlat ihop så mycket att man klarar sig en tid, om man skulle bli sjuk och inte kunna förtjäna.

Men i dag, när utvecklingen utvecklats allt mer, anser bankerna att det där med något att röra vid, att känna på, är förlegat. De vill samla in alla sedlar och mynt genom att lova att ersätta dem med siffror i ett dataprogram. Att de verkligen satt in dem på ens personliga konto kan man kontrollera genom att sätta sig vid sin dator och trycka på tangenterna på ett visst sätt. Om man trycker på ”Mitt konto”-knappen dyker det upp en rad siffror. Ju fler de är och ju större de är, desto lugnare kan man ta det. Desto mer sifferpengar har man, som man kan betala med. Man behöver inte längre bekymra sig om att ha en plånbok eller portmonné i fickan eller väskan när man går till butiken. Det räcker att man tar med sig sitt bankkort av plast. Det fungerar som ett pass. När man lyfter upp det vid gränskontrollen på väg ut får man ta med det man plockat åt sig på hyllorna, utan att någon börjar bråka. Och då är ju allt frid och fröjd. Ifall det inte är så tokigt att de där siffrorna minskat i antal eller blivit mindre. Då kanske man blir hejdad och tvingas sätta sakerna tillbaks på hyllan.

Inte för att jag ännu är särskilt gammal, men jag blir ju äldre om jag får leva. Och då skulle jag känna mig tryggare om jag är säker på att jag kommer ihåg vilka knappar jag ska trycka på när jag går in på mitt bankkonto och i vilken ordning, så att mitt plastkort säkert duger när jag kommer till butiken. För det skulle vara jättegenant att bli hejdad och anklagad för att försöka ta för mig utan lov. Helst skulle jag ha kvar min portmonné, för jag kommer nog ännu länge ihåg att de stora slantarna är värda mer än de små. Och att det är lika så med sedlarna. Då behöver jag inte vara så rädd för att trycka på fel knapp. Knapparna är ju alla lika stora!

Visst är det bra med abstrakta saker, som siffror och sånt, men nu är det många gånger lättare att förstå det som är konkret!

Det var visst så att det statsägda bolaget Fortum delades i två delar. Den ena delen skulle producera elektricitet och den andra skulle distribuera den. Så långt var det väl okej, men hur gick det sen? Man beslöt att sälja ut en del och då valde man att sälja distributionsnätet. Men det är just den verksamheten som är ett slags monopol! Man kan inte bygga ut parallella överföringssystem, lika litet som man kan bygga ut ett paralleltt järnvägsnät eller landsvägsnät. Det skulle medföra orimliga kostnader. Nuvarande trafikminister Anne Berner är en baddare på att privatisera, men det förefaller som om till och med hon med tiden börjar komma på litet bättre tankar.

Produktionen av el kan kan man konkurrera om, men inte distributionen. Så vem i all världen är det som borde ställas till svars för oförsvarbara beslut? Är det Mauri Pekkarinen, som ju var med och körde genom Pyhäjokiprojektet, där Fortum helt överraskande gick in och räddade det ohållbara projektet?

Man borde ju se framåt och konstatera att gjort är gjort, men riktigt stora blunders borde väl politiker och tjänstemän på något sätt kunna ställas till svars för!

Gustav Wickström