Gustav Wickström: Tiderna har ändrat, men närheten till Ryssland består

Insändare i HBL 9.5.2023

Marcus Lindqvist konstaterar (HBL 23.4) att Finlands framtid i Nato delvis är höljd i dunkel. Det är oklart om högkvarteret för den operativa, militära verksamheten i vårt land ska placeras i Europa eller USA och det är tänkbart att en Nato-styrka permanent stationeras i Finland. Det är alltså mycket viktiga avgöranden vi står inför.

Inför första världskriget lät Ryssland bygga ut sitt kustartilleri på båda sidor av Finska viken för att hindra tyska styrkor att sjövägen tränga sig fram till Sankt Petersburg. Efter krigsslutet tilltog rivaliteten mellan de europeiska stormakterna rätt snart på nytt och i början av andra världskriget anföll Sovjetunionen Finland för att bättre kunna skydda Petersburg i händelse av kommande förvecklingar. I vinterkriget lyckades vi på egen hand försvara största delen av vårt land, medan vi i fortsättningskriget med tysk hjälp försökte återta de områden vi tvingats avstå från. Innan världskrigets slut fick vi emellertid lov att anhålla om vapenstillestånd av Sovjetunionen.

Vapenstilleståndet, som ingicks i Moskva, förutsatte att vi omedelbart utvisar de tyska styrkor, som under kriget var stationerade i vårt land. Vid fredsavtalet i Paris år 1947 begränsades vårt lands militära styrka till 34 500 man i landstridskrafterna, 4 500 man i sjöstridskrafterna, samt 3 000 man och 60 stridsflygplan i luftstridskrafterna. Följande år slöt Finland ett bilateralt fördrag om vänskap, samarbete och bistånd med Sovjetunionen enligt vilket vi, vid behov, skulle be ryssarna om militärt bistånd om någon tredje part skulle anfalla dem från vårt land.

Det ”kalla krig”, som snart uppstod mellan öst och väst, utgick från den amerikanska Truman-doktrinen, enligt vilken Förenta staterna såg det som sin uppgift att, i första hand med ekonomiska medel, ”stödja fria folk, som kämpar mot väpnade minoriteter eller yttre tryck”, och den ryska Brezjnev-doktrinen enligt vilken Sovjetunionen såg det som sin rätt att ”politiskt och militärt ingripa i kommunistiskt styrda länder, om det kommunistiska partiets styre var hotat”.

Efter att Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs tid som president frångått Brezjnev-doktrinen, frigjorde sig ett flertal östeuropeiska länder från beroendet av Moskva och Warszawapakten upplöstes formellt år 1991. I Finland hade president Koivisto redan föregående år dikterat en kungörelse i statsrådets protokoll, enligt vilken vårt land inte längre var bundet av de i Paris fastställda militära begränsningarna och året därpå inledde vi ersättandet av våra ryska MIG-jaktplan med Hornet-jaktplan från Förenta staterna. Dem beslöt vi i fjol att förnya genom inköp av mer avancerade F-35-jaktplan, också de från USA.

När Rysslands president Vladimir Putin, som inbjuden gäst vid Atlantpaktens möte i Bukarest år 2008, i sitt tal konstaterade att självständiga stater har rätt att fritt fatta sina beslut när det gäller ingående av internationella avtal, framhöll han samtidigt vikten av att man tar hänsyn till grannländernas intressen och säkerhet. På uppmaning av den amerikanska presidenten George Bush, beslöt mötet trots ryska protester, att välkomna Georgiens och Ukrainas euroatlantiska målsättning om medlemskap i Atlantpakten och enades om att länderna med tiden kunde bli medlemmar i Nato.

När Finland, som följd av Rysslands anfall på Ukraina, nu ansökt om och beviljats medlemskap i Atlantpakten för att säkra vårt lands självständighet, är det av yttersta vikt att vi vinnlägger oss om att ta hänsyn till vårt östra grannlands säkerhet. Ur militär synvinkel gäller det framför allt att avgöra vilka slags vapen vi utrustar oss med och hur vi planerar nyttjandet av dem. Så långt det är möjligt måste vi aktivt se till att vår försvarsmakt endast används för försvar och inte kan utnyttjas för anfall. I praktiken gäller det framför allt flygvapnets och de markbaserade missilernas uppgifter.

Tack vare general Mannerheims omdömesförmåga gick Finland under fortsättningskriget inte med på Tysklands begäran om att vår armé skulle bidra till inringandet av Leningrad, för han ansåg att ryssarna skulle ha haft svårt att förlåta oss det, den dag kriget var över. Tiderna har onekligen förändrats en hel del sedan dess, men geografin består. Därför måste vi också i fortsättningen göra allt vi kan för att undvika att dras in i stormakternas konflikter.

Diskussion på Skolan om skolan

I diskussionen deltar universitetslektor i pedagogik vid Helsinkfors universitet Birgit Schaffar-Kronqvist, pensionär Gustav Wickström med flera års erfarenhet av att fungera som skolfarfar och riksdagsvalskandidat och prorektor Leif Grönroos som både i sitt arbetsliv och politiken brinner för att göra skolan till en plats för alla.

Styrelse 2023

Vid höstmötet valdes Camilla Kronqvist till ordförande och Gustav Wickström till viceordförande för Åbo svenska socialdemokrater. Vid det konstituerande styrelsemötet valdes Ville Okkonen till sekreterare och Kai Alajoki till kassör. Övriga styrelsemedlemmar är Leif Grönroos, Anita Tuominen och Marjo Österberg.

Gustav Wickström: Allt skäl att diskutera plikten att värna Finland på främmande mark

Insändare i HBL 22.11.2022

Den här hösten har amerikanska soldater övat landstigning i Hangötrakten tillsammans med Nylands Brigad och det har nu framgått att Nato förväntar sig att vi som medlem i Atlantpakten vid behov ska bidra med tusentals soldater som kämpar på marken utanför vårt lands gränser (HBL 9.11).

Som självständig stat har Finland rätt att kräva av sina medborgare att de värnar landet mot yttre fiender. Den militära värnplikten utgör en viktig del av vår demokratiska samhällsordning, låt vara att den hittills endast omfattar män. I likhet med grundskolan har den stor betydelse när det gäller att överbrygga gränserna mellan olika samhällsskikt. Dessutom gör den det svårt att, i en extrem situation, genom en militär kupp ta makten i landet.

När tsar Nikolaj II 1901 beslöt om allmänt uppbåd i Finland var hans syfte att därefter införliva de finländska truppförbanden med den ryska armén. Mönstringen av unga män rann emellertid ut i sanden för att så många vägrade infinna sig till uppbåden. Ett flertal präster underlät att läsa upp kejsarens ukas i kyrkan och min farfar har berättat hur han som länsman i Lojo i protest mot det olagliga uppbådet sade upp sig från sin tjänst.

Så snart Finland 1918 blivit självständigt stiftades en lag om medborgarnas värnplikt och den gällde fram till 1950. Den nuvarande värnpliktslagen trädde i kraft 2007. Enligt grundlagen är alla finländska män ”i riket” skyldiga att delta i försvarandet av vårt lands samhällsordning och våra territoriella gränser.

Utgående från den allmänna värnplikten upprätthåller vårt land en rätt stor armé. Under årens lopp har ändå en allt större del av årsklasserna av olika skäl befriats från militär tjänstgöring och numera utför endast omkring 70 procent av männen sin värnplikt. Befrielse beviljas framför allt av hälsoskäl, såsom psykiska besvär, betydande övervikt och bruk av narkotika. Därtill befrias som totalvägrare, av samvetsskäl, årligen ett femtiotal man.

Som följd av att spänningen i världen minskade efter kalla krigets slut i början av 1990-talet frångick de flesta länderna i Europa allmän värnplikt och övergick i dess ställe till upprätthållande av en avlönad, professionell försvarsmakt. Bara Finland, Grekland, Schweiz och Österrike har behållit den allmänna värnplikten.

När vårt land nu är på väg att ansluta sig till Atlantpakten är det allt skäl att fastslå vilka skyldigheter värnpliktiga finländska medborgare i fortsättningen kommer att ha, när det gäller deltagande i militära operationer utanför vårt lands gränser. Den snabba tekniska utvecklingen av raketvapen har bidragit till att gränsen mellan vad som kan ses som ”anfall” och vad som ”försvar” har blivit suddigare.

När Finlands armé vid inledningen av fortsättningskriget 1943 överskred den gamla gränsen mot Ryssland, motiverades beslutet att överträda gränsen med att det gav armén en bättre försvarsposition inför kommande duster. De värnpliktiga, som den gången vägrade gå över gränsen, ställdes som desertörer inför militär domstol.

Det kommer också framöver att vara möjligt att motivera anfall som en förebyggande försvarsåtgärd. Finländska värnpliktiga kan då bli tvungna att delta i militära operationer utanför vårt lands gränser, utgående från bedömningar och beslut i alliansens högkvarter. I samband med att vårt land träder in i försvarspakten Nato är det därför viktigt att det klart och tydligt slås fast hur beslut om sändande av värnpliktiga till strid utomlands fattas och utgående från vilka principer besluten görs.

Att vara en del av ”västvärlden” innebär inte bara att på olika sätt vara förbunden med andra länder som har ett demokratiskt statsskick, utan också att höra till de tekniskt högt utvecklade, rika länderna i världen. Allt tydligare ser man att konkurrensen mellan dagens stormakter inte bara gäller utvecklandet av militära maktmedel, utan också av olika former av ekonomisk konkurrens. Stora, internationella företag har i dag makt att påverka det samhälleliga beslutsfattandet i många länder och det skulle vara olyckligt om finländska värnpliktiga i framtiden skulle bli tvungna att dra ut i krig för att skydda storbolags ekonomiska intressen.

Också om vårt lands politiska ledning framhåller att vi i detta skede inte har orsak att begränsa våra åtaganden inom alliansen finns det därför goda skäl att ta upp frågan om medborgarnas plikt att militärt försvara Finland utanför vårt lands gränser.

ÅBOLANDS SOCIALDEMOKRATISKA KRETS NOMINERAR LEIF GRÖNROOS 

Åbo svenska socialdemokrater, Kimito svenska socialdemokratiska förening, Västanfjärds socialdemokratiska förening, Dalsbruks svenska arbetarförening och Skärgårdens socialdemokrater har nominerat Leif Grönroos till sin kandidat i riksdagsvalet 2023. Kandidaturen fastställs av Finlands svenska socialdemokraters (FSD) kongress i Åbo 22-23.10. 

Leif Grönroos, 59, arbetar som vikarierande rektor vid Turun Lyseon koulu. Senast kandiderade han i kommunalvalet 2021 i Åbo och sitter för närvarande i stadens idrottsnämnd. Han brinner för social rättvisa och en jämlik skola. Med sin bakgrund som idrottscoach ser han politiken och samhället överlag som ett lagspel där allas insats är viktig och där ingen lämnas ensam. 

– Jag vill slå ett slag för de människor som bär upp samhället med sitt dagliga arbete. Det är vårt gemensamma ansvar att dessa personer trivs i sin vardag och inte kroknar under sin börda, säger Grönroos. 

”Vad händer i Europa?”

Välkommen att lyssna på Europa- och ägarstyrningsminister Tytti Tuppurainens anförande med temat ”Vad händer i Europa?”. FSD:s ordförande Dimitri Qvintus ger en kommentar. Efter anförandet ordnas frågestund för publiken. Camilla Kronqvist, universitetslärare i filosofi och global etik, är moderator för diskussionen. Evenemanget är offentligt och går på svenska och ordnas i samband med ministerns Åbo-besök.