Kai Alajoki: Åkern – en råvarufabrik?

En något modifierad version av texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid våren 2021.

Listan över det moderna jordbrukets negativa miljöeffekter kan göras lång. Mikroplaster, rester av bekämpningsmedel, ändlösa monokulturer, övergödning, undermålig djurhållning och minskande mullhalt är bara några av problemen som uppmärksammats. Men utan jordbruk, ingen mat – utan mat, inga människor. Något borde med andra ord göras, men vad?

Foto: Catkin / Pixabay

I vår teknikfixerade värld förespråkar många debattörer olika ingenjörsmässiga lösningar. Sensorer, satelliter och AI ska göra det lättare att gödsla rätt så att näringen inte läcker ut i vattendrag. Gips ska spridas på åkern för att binda överskottet av den lättlösliga fosfor som vi ett halvår tidigare gödslat grödorna med. Mer precisa kemikalier ska ta död på just de kräk och ogräs vi inte gillar och skona dem vi tycker bättre om. Genteknik ska hjälpa oss att få mer robusta plantor och på så sätt minska användningen av kemiska bekämpningsmedel – även om kemikalieanvändningen ofta är större i de delar av världen där genmodifiering är tillåten.

Bonden kanske frågar sig vem som ska stå för all denna dyra teknik, i synnerhet som få konsumenter vill betala mer för maten, marginalerna är små, konkurrensen på den brutala världsmarknaden hård och lönsamheten osäker. Är det bonden, samhället i stort, naturen eller lantbruksindustrin, även kallad agribusiness, som tjänar mest på införandet av ny teknik?

Den riktigt stora frågan är emellertid om dessa lösningar i grund och botten förändrar något. Matproduktionen följer fortfarande den från fabriksindustrin bekanta linjära logiken, där man matar in insatsmedel och får ut en produkt och därtill en hel hög avfall. När det gäller det viktigaste insatsmedlet, energin, är det industriella jordbrukssystemet dessutom oerhört ineffektivt. Räknar man med energin som går åt i framställningen av gödselmedel och lantbrukskemikalier samt alla transporter använder livsmedelssystemet mångdubbelt mer energi än vad som slutligen finns i maten vi äter. Det säger sig självt att ett sådant system var helt otänkbart före de fossila bränslena och också kommer att vara det när den lättillgängliga fossila energin av en eller annan orsak tryter. Som det svenska Omställningsnätverket uttrycker det i ett inlägg på Instagram: ”Ta bort oljan ur ekvationen och vad finns kvar?”

I naturen finns inga linjära industrisystem, utan allt recirkulerar. Vore det alltså inte vettigare att sträva efter en mer cirkulär modell också i naturbruket? Tidigare, innan det blev möjligt att tanka traktorn med diesel och skopa upp konstgödsel direkt ur påsen, gällde det att hushålla med såväl energin som näringsämnena. Därför är det naturligt att gamla tiders praxis, tillsammans med ny kunskap, också utgör grunden för framtidens jordbruk och trädgårdsodling. Och visst, det kanske betyder att flera människor får arbeta med matproduktion och att matpriset justeras till att motsvara de faktiska kostnaderna.

När allt kommer omkring handlar jordbrukets – och hela den västerländska civilisationens – hållbarhetsproblem om vår uppfattning om människans plats i naturen. Det förhärskande synsättet har länge varit att människan står över eller vid sidan av sin omgivning, att människan har rätt att utnyttja världens resurser utan att behöva ge tillbaka annat än avfall. Biodiversitetskrisen och klimatkrisen är tecken på att detta synsätt, kombinerat med en enskild individs ofta så fruktansvärt kortsiktiga perspektiv, har lett oss fel. Vi människor är en del av naturen och behöver hitta sätt att samexistera och interagera med den. I det arbetet är det bra att minnas att vi också kan göra mycket gott. Att idka jordbruk och odling på ett sätt som vitaliserar ekosystem är en bra start. Kunskapen, verktygen och människorna finns. Nu behöver vi politiken.

Kai Alajoki
Styrelseledamot i Åbo svenska socialdemokrater

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 8

Under åtta dagar publicerar vi Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Att släppa tankevanor 

De antika grekiska filosoferna ställde sig en huvudsaklig fråga. ”Hur ska vi leva?” De frågade Inte ”Hur vill vi leva?” för en vanligt förekommande oro var att en människa som enbart eftersträvade att få vad hon ville gjorde sig till slav under sina begär. Därmed var hon aldrig riktigt fri. 

Det är mer än dags för oss att se hur vi i väst aktivt har valt en sådan ofrihet. Hur vi blivit slavar under våra begär, och hur många dåliga vanor vi tillskansat oss på individ- och samhällsnivå.
Det är förstås alltid svårt att bryta ingrodda mönster, vissa gånger kan det till och med vara smärtsamt. Ett första steg är ändå att erkänna att något som en gång verkade som en god idé blivit en dålig tankevana. 

Liv som bär 

Det mest hoppfulla budskap som filosofer som skriver till vår situation idag, medvetna om att det som behövs är en radikal transformation av vårt samhällsliv om vi inte ska gå mot en total kollaps, är möjligheten att återuppta grekernas fråga och göra den till vår egen. Både som en moralisk fråga på individplan och och som en bred politisk fråga på samhällsnivå.

De frågar, som den norske filosofen Arne Vetlesen formulerar det, vad som behövs för att kunna leva lokalt men verka politiskt globalt. De talar om behovet att återuppväcka en kärlek till naturen, om möjligheten att bygga djupare relationer till varandra, att arbeta för ett långsammare och mer berikande arbetsliv, där arbetet inte bara har ett mål, utan också en mening.

De talar om möjligheten att kunna leva mer meningsfulla liv, om ett ansvar som är mer för vad vi alla behöver, än för vad vi som inidvider vill ha. 

Allt hänger ihop. Kanske kan en insikt om våra dåliga tankemönster idag vara ett steg till ett bättre liv imorgon. Liv som vi inte bara orkar med, som vi just och just överlever, med siktet ställt på nästa belöning. Liv vi inte ständigt måste drömma om att fly ifrån. Liv som låter oss må bra. 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 7

Under åtta dagar publicerar vi Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

“You can do it!” 

Bland filosofer brukar det sägas ”Can does not imply ought”. Med andra ord, bara för att du kan göra något betyder det inte att du bör göra det. Jag har ibland svårt att se någon tanke som skulle framstå som mer främmande för den västerländska individualism med fokus på framsteg och framgång som genomtränger vårt tänkande och vårt liv idag. 

Det är inte bara längre reklamerna som skanderar ”du kan göra det”. Överallt hörs variationer av mantrat. Med ett eko av ”Gör det! Gör det!” i bakgrunden. För om jag kan och vill göra något, varför ska jag låta bli?

Förstås finns det många situationer då vi ska försöka göra så gott vi kan. Den insikt som borde träffa oss är ändå att ju mer vi kan göra, desto mer kommer vi att vilja göra.

För dryga 20 år sedan diskuterade jag och mina studiekamrater begreppet framsteg på en kurs. Redan då var det klart att nivån på vår levnadsstandard inte kunde uppnås på ett hållbart sätt globalt. Under åren som följt har vår levnadsstandard ökat ytterligare för det stora flertalet. I takt med ökade möjligheter att resa, fylla våra hem med elektronik, köpa flera bostäder, har många av oss vant vid en mängd bekvämligheter. Och så fort något blir en vana, börjar vi spana efter något mer, något nytt. Vi kan ju göra det. 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 6

Under åtta dagar publicerar vi Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Ser vi vad vi gör? 

En svårighet är att vi ofta är närsynta när det kommer till att bestämma innebörden i våra handlingar. Då vi tänker och talar om vad vi gör tar vi ofta till den mest näraliggande beskrivningen av vårt handlade. ”Jag köpte en tröja.” ”Jag reste till Barcelona.” ”Vi reser i jobbet.” Vi har svårt att placera in vår handling i ett större sammanhang, att inse att den, som Elizabeth Anscombe sade, kan ske ”under andra beskrivningar”. 

Därmed bortser vi också från att det moraliska värdet i vår handling skiftar med vår beskrivning. ”Att fynda en tröja” är inte på lång väg lika problematiskt som ”att exploatera andra länders arbetskraft”. ”Att belöna sig med en resa” låter bättre än ”att överförbruka jordens resurser”. 

Vad ”alla gör” 

I vår nära beskrivning presenterar vi också gärna det vi gör som något eftersträvansvärt. ”Jag unnar mig något gott.” ”Jag förtjänar det här efter det tuffa året.”
Och varför ska jag avstå från att göra något gott? Så länge det inte skadar någon? Alla andra gör ju det? 

Svaren är förstås givna. För att det du gör skadar andra, dig och oss, och våra barn i förlängningen, just precis när det blir något som ”alla gör”.
Det är nämligen den inverkan våra sammantagna handlingar har på vår planet som borde ge oss alla skäl till oro. Det är den outplånliga påverkan människor haft på jorden som fått vissa att tala om vår geologiska epok som antropocen, som är vårt problem. Speciellt för den del av mänskligheten som står för den högsta levnadsstandarden, den högsta konsumtionen av kött, fossila bränslen, elektronik, kläder, o.s.v.
Känner du igen dig? För i så fall är du, ditt sätt att tänka och agera, del av problemet. 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 5

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Att se bortom vår nuvarande kris 

I filosofiska sammanhang återspeglas vår upptagenhet med för närvarande kriser i frågan om vilken roll närhet ska ha i våra moraliska bedömningar.

För vissa filosofer har det faktum att vi reagerar starkare på händelser och människor nära oss, än sådana som sker långt ifrån oss, setts som ett problem i att förhålla sig till andras lidanden på ett rättvist sätt. 

Frågan är allt annat än enkel.

I många moraliska situationer är det inte bara närheten till en annan, utan typen av relation som jag har till henne, som avgör den moraliska innebörden i mina handlingar och ord. Mitt ansvar för mina barn, är ett annat än mitt ansvar för dina barn, och för de människors barn som tillverkar mina kläder.

Det här innebär ändå inte att jag i ett större politiskt sammanhang enbart bör se till att mina barn får mat på bordet. Om jag inser det viktiga i att mina barn får mat, borde jag också inse vikten i att ”barn får mat”. Och att deras föräldrar får leva under sådana förutsättningar att de kan se till dessa behov, istället för att deras tid slukas upp för att bemöta människors begär efter billiga kläder i fjärran länder.

Att kräva att vissa människors liv, som sömmerskors i låglöneländer, ska spricka i sömmarna för att andra smärtfritt ska kunna fortsätta sina liv är både moraliskt och politiskt ohållbart i en globaliserad värld.

Det här borde alla kunna se. Men varför gör vi inte mer åt det? 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 4

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Vem tänker nu på Amazonas? 

2019 känns antagligen avlägset för många. 2020 följde med corona-panidemi, social distansering, social isolering. Plötsligt var alla del i ett socialt experiment, med dödlig utgång för vissa, och vi fick lära oss att hålla samman ett samhälle genom att hålla avstånd.
Vi har lärt oss att testa oss för smitta vid minsta symptom, och vårt samhälle har testats för sitt sätt att hantera krisen.
Men hur klarar det följande test? Håller den samhälleliga gemenskapen också för att gå ur den här krisen, om så många redan glömt den kris som föregick pandemin, och fortsatt pågå under pandemin?
Ser vi inte redan nu ytterligare drömmar om oberoende i de förhoppningar som väckts av kommande vaccineringar? En tro, och en ond sådan, att vi kunde vaccinera bort vårt beroende, och återgå till det som var? För är inte den frihet som förespeglar många i viljan att återigen kunna röra sig globalt, kopplad till en önskan om att kunna bortse från den inverkan våra handlingar har för vårt fortsatta liv på vår planet?
Hur lätt är det inte att tänka att vi förtjäna den där uppskjutna semesterresan? Och att vi nu borde göra allt för att den finska ekonomin ska återhämta sig? 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 3

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Ansvar i relation 

Som den dialogiske filosofen Martin Buber uttryckte det, står vi alltid i relation, och inte bara till andra människor utan till allt i vår omvärld. Vi kan komma att möta t.ex. ett träd, och höra hur det tyst talar till oss som ett du. Det kan inbjuda till skydd mot regnet, ta in oss i dess famn, få oss att stilla oss inför lövens rörelser, väcka förundran och beundran i dess ståtlighet, uppmana till eftertanke, ”Tänk hur länge det stått här!” 

Bränderna i Amazonas påminde om att vi inte bara kan stå i relation till enskilda träd. Våra relationer till andra människor förutsätter att vi bryr oss om den mängd träd som samlar upp koldioxid och ger livsnödvändigt syre.
Under dagarna efter min båtresa, läser jag på om projekt som riktar in sig på återplantering av träd både i Amazonas och I Europa. I Finland finns det nog med träd, men på andra ställen står skogsarealen inte i proportion till befolkningsmängden. 

Jag minns Wales’ gröna kullar från mitt studieår. Min engelske vän som sa, ”En gång var de här kullarna täckta av skog”. Allt hänger ihop. Jag klickar på min dator. Jag köper ett par träd. Den minsta politiska handlingen är kanske en klen tröst. Men den skänker en strimma av hopp. Allting hänger ihop. 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner. Del 2

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalkandidats Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner”.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.

Frihet och beroende 

De tidiga, efterkrigstida existentialistiska filosoferna, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, riktade uppmärksamhet mot den ångest människan känner då hon konfronteras inför sina livsvillkor. För dem hängde ångesten samman med insikten om att vi är fria, och oviljan att acceptera denna frihet. Att tro att vi var beroende av andra och vår omvärld sågs som tecken på ond tro, ett självbedrägeri. 

Idag borde vår ångest snarast väckas av tanken på vårt oändliga beroende av varandra. Hur vårt liv hänger samman med allt och alla. Hur våra handlingar här påverkar människor på andra sidan jorden. Hur sårbara vi blir av vår samhörighet. 

Under de senaste åren har mina studerande i moralfilosofi blivit alltmer medvetna om omöjligheten att fria sig själv från sitt ansvar i en global ekonomi. Medvetenheten smärtar. ”Var tillverkades din tröja?” ”Vem samlade ädelmetaller till din smarttelefon?” ”Vilka skador åstadkom inte palmoljan i ditt smörgåspålägg?”
Vad gör man då det inte finns något sätt att konsumera ”rätt”?
Räcker det att göra ”mindre fel”? 

Drömmar om oberoende 

I ljuset av det globala ekonomiska beroende som blivit allt starkare, finns det förstås några som ännu när nationalistiska drömmar om oberoende. Man blickar längtansfullt tillbaka på en tid då vår ekonomi var mer sluten, då vi i större mån var självförsörjande.

Dessa drömmar förblir dock lockande illusioner, en form av ond tro. Vårt samhälle är inte längre, kan inte vara, enbart vårt, efter att vi öppnat vår ekonomi och våra marknader för andra, och glatt påhejade trätt in på andras. 

T.o.m. existentialisternas betoning på frihet som det enda mänskliga kännetecknet, trots deras annorlunda kontext, börjar framstå som en form av ond tro. De blundade för att vårt ansvar aldrig enbart kan vara för oss själva. Snarare förutsätter vårt ansvar ett gensvar på och ett aktivt åtagande för de andra som vi står i relation till. 

Camilla Kronqvist: Amazonas brinner: Del 1

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner” på bloggen.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.


Himlen brinner

Det är sen augusti 2019. Jag sitter på bakre däck på en färja på väg hem från Uppsala efter en konferens. I två dagar har jag med andra filosofer, litteraturvetare och antropologer talat om sårbart skrivande. Stockholm är bedårande vackert mot en rosa himmel. Det är solnedgång, och det är den skärgård och havsväg som jag älskat sedan tidiga tonår.
Men det är inte bara jag och skärgården. Jag och solnedgången. Det är inte heller jag och de kinesiska turister som under åren före corona pekat på globaliseringens effekter i vår närmiljö. Jag sitter som vi alla med världen i min ficka. Och världen är inte som den ska. Amazonas brinner.
Bilderna från brinnande regnskog etsas fast på mina näthinnor. De svetsas samman med min brinnande himmel. Luften är klar, men det är svårt att andas. Vad innebär det att andas när världens lungor brinner? Hur fortsätter vi andas när våra liv inte längre hålls samman?

Att tänka ångest

På de skogsbeklädda höjderna kring mig ser jag stora nybyggen. Hus på hus på strandklipporna. Det är lätt att tänka sig reklamerna för lägenheterna. Jag tänker att de riktar sig till en mer bemedlad befolkningsgrupp. ”Havsnära boende.” ”Hisnande utsikt.”
”Lev i staden mitt i naturen.”
I min sinnesstämning tar ändå andra bilder över mig. Människans övertag och exploatering av naturen. Oåterkalleliga förändringar av landskap när städer breder ut sig. Människans framfart och ödeläggelse. Människans förstörelse av sina egna livsvillkor.
Djupen i insikten är minst lika hisnande som utsikten jag föreställer mig från fönstren.
Det är lätt att fylla på med liknande bilder. Bilar i snabb takt på femfiliga motorvägar. Myller av människor, som tar upp mer och mer plats, som insekter över döda djur.
Bilderna framkallar ångest. Eller borde jag säga: Att tänka i sådana bilder är att känna ångest. För det är när sådana här bilder börjar dominera vårt tänkande, som vi inte ser vägar ut. Som avgrunder öppnar sig. Som våra liv löser upp sig i kanterna. Som allt det som är vårt liv slutar hålla ihop. Blir ohållbart.

Camilla Kronqvist i kommunalvalet

Åbo svenska socialdemokrater har på sitt föreningsmöte 30.9.2020 valt Camilla Kronqvist till sin kandidat i kommunalvalet 2021. 

Camilla Kronqvist, 44, arbetar som universitetslärare i filosofi vid Åbo Akademi. Hon har två barn i skolåldern och är bosatt i Österås. Hon är engagerad i utbildningsfrågor, sociala frågor och miljöfrågor. Framför allt är social rättvisa viktigt för henne.

–  Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för vanliga människor att leva goda och meningsfulla liv på ett hållbart sätt. Beslutsprocesserna i Åbo ska vara smidiga och möta invånarnas behov, till exempel vad gäller fastigheter för dagvård och skola, slår Kronqvist fast.