Gustav Wickström: Allt skäl att diskutera plikten att värna Finland på främmande mark

Insändare i HBL 22.11.2022

Den här hösten har amerikanska soldater övat landstigning i Hangötrakten tillsammans med Nylands Brigad och det har nu framgått att Nato förväntar sig att vi som medlem i Atlantpakten vid behov ska bidra med tusentals soldater som kämpar på marken utanför vårt lands gränser (HBL 9.11).

Som självständig stat har Finland rätt att kräva av sina medborgare att de värnar landet mot yttre fiender. Den militära värnplikten utgör en viktig del av vår demokratiska samhällsordning, låt vara att den hittills endast omfattar män. I likhet med grundskolan har den stor betydelse när det gäller att överbrygga gränserna mellan olika samhällsskikt. Dessutom gör den det svårt att, i en extrem situation, genom en militär kupp ta makten i landet.

När tsar Nikolaj II 1901 beslöt om allmänt uppbåd i Finland var hans syfte att därefter införliva de finländska truppförbanden med den ryska armén. Mönstringen av unga män rann emellertid ut i sanden för att så många vägrade infinna sig till uppbåden. Ett flertal präster underlät att läsa upp kejsarens ukas i kyrkan och min farfar har berättat hur han som länsman i Lojo i protest mot det olagliga uppbådet sade upp sig från sin tjänst.

Så snart Finland 1918 blivit självständigt stiftades en lag om medborgarnas värnplikt och den gällde fram till 1950. Den nuvarande värnpliktslagen trädde i kraft 2007. Enligt grundlagen är alla finländska män ”i riket” skyldiga att delta i försvarandet av vårt lands samhällsordning och våra territoriella gränser.

Utgående från den allmänna värnplikten upprätthåller vårt land en rätt stor armé. Under årens lopp har ändå en allt större del av årsklasserna av olika skäl befriats från militär tjänstgöring och numera utför endast omkring 70 procent av männen sin värnplikt. Befrielse beviljas framför allt av hälsoskäl, såsom psykiska besvär, betydande övervikt och bruk av narkotika. Därtill befrias som totalvägrare, av samvetsskäl, årligen ett femtiotal man.

Som följd av att spänningen i världen minskade efter kalla krigets slut i början av 1990-talet frångick de flesta länderna i Europa allmän värnplikt och övergick i dess ställe till upprätthållande av en avlönad, professionell försvarsmakt. Bara Finland, Grekland, Schweiz och Österrike har behållit den allmänna värnplikten.

När vårt land nu är på väg att ansluta sig till Atlantpakten är det allt skäl att fastslå vilka skyldigheter värnpliktiga finländska medborgare i fortsättningen kommer att ha, när det gäller deltagande i militära operationer utanför vårt lands gränser. Den snabba tekniska utvecklingen av raketvapen har bidragit till att gränsen mellan vad som kan ses som ”anfall” och vad som ”försvar” har blivit suddigare.

När Finlands armé vid inledningen av fortsättningskriget 1943 överskred den gamla gränsen mot Ryssland, motiverades beslutet att överträda gränsen med att det gav armén en bättre försvarsposition inför kommande duster. De värnpliktiga, som den gången vägrade gå över gränsen, ställdes som desertörer inför militär domstol.

Det kommer också framöver att vara möjligt att motivera anfall som en förebyggande försvarsåtgärd. Finländska värnpliktiga kan då bli tvungna att delta i militära operationer utanför vårt lands gränser, utgående från bedömningar och beslut i alliansens högkvarter. I samband med att vårt land träder in i försvarspakten Nato är det därför viktigt att det klart och tydligt slås fast hur beslut om sändande av värnpliktiga till strid utomlands fattas och utgående från vilka principer besluten görs.

Att vara en del av ”västvärlden” innebär inte bara att på olika sätt vara förbunden med andra länder som har ett demokratiskt statsskick, utan också att höra till de tekniskt högt utvecklade, rika länderna i världen. Allt tydligare ser man att konkurrensen mellan dagens stormakter inte bara gäller utvecklandet av militära maktmedel, utan också av olika former av ekonomisk konkurrens. Stora, internationella företag har i dag makt att påverka det samhälleliga beslutsfattandet i många länder och det skulle vara olyckligt om finländska värnpliktiga i framtiden skulle bli tvungna att dra ut i krig för att skydda storbolags ekonomiska intressen.

Också om vårt lands politiska ledning framhåller att vi i detta skede inte har orsak att begränsa våra åtaganden inom alliansen finns det därför goda skäl att ta upp frågan om medborgarnas plikt att militärt försvara Finland utanför vårt lands gränser.