Gustav Wickström: När allting blir så abstrakt

På den gamla, goda tiden kunde man hålla sin förmögenhet i händerna. I tidernas början var pengarna ludna som ekorrskinn. Sen blev de i stället bitar av metall och efter det granna pappersbitar, som var svåra att kopiera. Man visste vad man hade och var det var, när man hade trottat in sina sedlar och slantar i madrassen.

I dag är det inte mycket kvar av det här. Det som glänser som guld eller silver i mynten är ingendera, men det är i alla fall någonting att ta i. Någonting att ta fram och breda ut på köksbordet för att räkna genom och försäkra sig om att man har något som man kan betala med. De skramlar så att det hörs, när man häller dem tillbaka i plåtburken. Man somnar gott i vetskap om att man samlat ihop så mycket att man klarar sig en tid, om man skulle bli sjuk och inte kunna förtjäna.

Men i dag, när utvecklingen utvecklats allt mer, anser bankerna att det där med något att röra vid, att känna på, är förlegat. De vill samla in alla sedlar och mynt genom att lova att ersätta dem med siffror i ett dataprogram. Att de verkligen satt in dem på ens personliga konto kan man kontrollera genom att sätta sig vid sin dator och trycka på tangenterna på ett visst sätt. Om man trycker på ”Mitt konto”-knappen dyker det upp en rad siffror. Ju fler de är och ju större de är, desto lugnare kan man ta det. Desto mer sifferpengar har man, som man kan betala med. Man behöver inte längre bekymra sig om att ha en plånbok eller portmonné i fickan eller väskan när man går till butiken. Det räcker att man tar med sig sitt bankkort av plast. Det fungerar som ett pass. När man lyfter upp det vid gränskontrollen på väg ut får man ta med det man plockat åt sig på hyllorna, utan att någon börjar bråka. Och då är ju allt frid och fröjd. Ifall det inte är så tokigt att de där siffrorna minskat i antal eller blivit mindre. Då kanske man blir hejdad och tvingas sätta sakerna tillbaks på hyllan.

Inte för att jag ännu är särskilt gammal, men jag blir ju äldre om jag får leva. Och då skulle jag känna mig tryggare om jag är säker på att jag kommer ihåg vilka knappar jag ska trycka på när jag går in på mitt bankkonto och i vilken ordning, så att mitt plastkort säkert duger när jag kommer till butiken. För det skulle vara jättegenant att bli hejdad och anklagad för att försöka ta för mig utan lov. Helst skulle jag ha kvar min portmonné, för jag kommer nog ännu länge ihåg att de stora slantarna är värda mer än de små. Och att det är lika så med sedlarna. Då behöver jag inte vara så rädd för att trycka på fel knapp. Knapparna är ju alla lika stora!

Visst är det bra med abstrakta saker, som siffror och sånt, men nu är det många gånger lättare att förstå det som är konkret!