En något modifierad version av texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid våren 2021.
Listan över det moderna jordbrukets negativa miljöeffekter kan göras lång. Mikroplaster, rester av bekämpningsmedel, ändlösa monokulturer, övergödning, undermålig djurhållning och minskande mullhalt är bara några av problemen som uppmärksammats. Men utan jordbruk, ingen mat – utan mat, inga människor. Något borde med andra ord göras, men vad?
I vår teknikfixerade värld förespråkar många debattörer olika ingenjörsmässiga lösningar. Sensorer, satelliter och AI ska göra det lättare att gödsla rätt så att näringen inte läcker ut i vattendrag. Gips ska spridas på åkern för att binda överskottet av den lättlösliga fosfor som vi ett halvår tidigare gödslat grödorna med. Mer precisa kemikalier ska ta död på just de kräk och ogräs vi inte gillar och skona dem vi tycker bättre om. Genteknik ska hjälpa oss att få mer robusta plantor och på så sätt minska användningen av kemiska bekämpningsmedel – även om kemikalieanvändningen ofta är större i de delar av världen där genmodifiering är tillåten.
Bonden kanske frågar sig vem som ska stå för all denna dyra teknik, i synnerhet som få konsumenter vill betala mer för maten, marginalerna är små, konkurrensen på den brutala världsmarknaden hård och lönsamheten osäker. Är det bonden, samhället i stort, naturen eller lantbruksindustrin, även kallad agribusiness, som tjänar mest på införandet av ny teknik?
Den riktigt stora frågan är emellertid om dessa lösningar i grund och botten förändrar något. Matproduktionen följer fortfarande den från fabriksindustrin bekanta linjära logiken, där man matar in insatsmedel och får ut en produkt och därtill en hel hög avfall. När det gäller det viktigaste insatsmedlet, energin, är det industriella jordbrukssystemet dessutom oerhört ineffektivt. Räknar man med energin som går åt i framställningen av gödselmedel och lantbrukskemikalier samt alla transporter använder livsmedelssystemet mångdubbelt mer energi än vad som slutligen finns i maten vi äter. Det säger sig självt att ett sådant system var helt otänkbart före de fossila bränslena och också kommer att vara det när den lättillgängliga fossila energin av en eller annan orsak tryter. Som det svenska Omställningsnätverket uttrycker det i ett inlägg på Instagram: ”Ta bort oljan ur ekvationen och vad finns kvar?”
I naturen finns inga linjära industrisystem, utan allt recirkulerar. Vore det alltså inte vettigare att sträva efter en mer cirkulär modell också i naturbruket? Tidigare, innan det blev möjligt att tanka traktorn med diesel och skopa upp konstgödsel direkt ur påsen, gällde det att hushålla med såväl energin som näringsämnena. Därför är det naturligt att gamla tiders praxis, tillsammans med ny kunskap, också utgör grunden för framtidens jordbruk och trädgårdsodling. Och visst, det kanske betyder att flera människor får arbeta med matproduktion och att matpriset justeras till att motsvara de faktiska kostnaderna.
När allt kommer omkring handlar jordbrukets – och hela den västerländska civilisationens – hållbarhetsproblem om vår uppfattning om människans plats i naturen. Det förhärskande synsättet har länge varit att människan står över eller vid sidan av sin omgivning, att människan har rätt att utnyttja världens resurser utan att behöva ge tillbaka annat än avfall. Biodiversitetskrisen och klimatkrisen är tecken på att detta synsätt, kombinerat med en enskild individs ofta så fruktansvärt kortsiktiga perspektiv, har lett oss fel. Vi människor är en del av naturen och behöver hitta sätt att samexistera och interagera med den. I det arbetet är det bra att minnas att vi också kan göra mycket gott. Att idka jordbruk och odling på ett sätt som vitaliserar ekosystem är en bra start. Kunskapen, verktygen och människorna finns. Nu behöver vi politiken.
Kai Alajoki
Styrelseledamot i Åbo svenska socialdemokrater
Åbo svenska socialdemokrater r.f. 