Camilla Kronqvist: Amazonas brinner: Del 1

Under åtta dagar publicerar vi kommunalvalskandidat Camilla Kronqvists moralfilosofiska essä ”Amazonas brinner” på bloggen.

Essän publicerades ursprungligen i Arbetarbladets specialnummer Hållbar framtid.


Himlen brinner

Det är sen augusti 2019. Jag sitter på bakre däck på en färja på väg hem från Uppsala efter en konferens. I två dagar har jag med andra filosofer, litteraturvetare och antropologer talat om sårbart skrivande. Stockholm är bedårande vackert mot en rosa himmel. Det är solnedgång, och det är den skärgård och havsväg som jag älskat sedan tidiga tonår.
Men det är inte bara jag och skärgården. Jag och solnedgången. Det är inte heller jag och de kinesiska turister som under åren före corona pekat på globaliseringens effekter i vår närmiljö. Jag sitter som vi alla med världen i min ficka. Och världen är inte som den ska. Amazonas brinner.
Bilderna från brinnande regnskog etsas fast på mina näthinnor. De svetsas samman med min brinnande himmel. Luften är klar, men det är svårt att andas. Vad innebär det att andas när världens lungor brinner? Hur fortsätter vi andas när våra liv inte längre hålls samman?

Att tänka ångest

På de skogsbeklädda höjderna kring mig ser jag stora nybyggen. Hus på hus på strandklipporna. Det är lätt att tänka sig reklamerna för lägenheterna. Jag tänker att de riktar sig till en mer bemedlad befolkningsgrupp. ”Havsnära boende.” ”Hisnande utsikt.”
”Lev i staden mitt i naturen.”
I min sinnesstämning tar ändå andra bilder över mig. Människans övertag och exploatering av naturen. Oåterkalleliga förändringar av landskap när städer breder ut sig. Människans framfart och ödeläggelse. Människans förstörelse av sina egna livsvillkor.
Djupen i insikten är minst lika hisnande som utsikten jag föreställer mig från fönstren.
Det är lätt att fylla på med liknande bilder. Bilar i snabb takt på femfiliga motorvägar. Myller av människor, som tar upp mer och mer plats, som insekter över döda djur.
Bilderna framkallar ångest. Eller borde jag säga: Att tänka i sådana bilder är att känna ångest. För det är när sådana här bilder börjar dominera vårt tänkande, som vi inte ser vägar ut. Som avgrunder öppnar sig. Som våra liv löser upp sig i kanterna. Som allt det som är vårt liv slutar hålla ihop. Blir ohållbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s